Nautgardstind

Utsikten mot öster, från Nautgardstind. Nautgardstinds topp var nu bara några hundra höjdmeter ovanför oss, men jag nöjde mig med att ha kommit hit. Min kropp varnade mig: att fortsätta nu skulle tära på mina krafter att ta mig ner. K-J ville dock pröva lyckan i Jotunheimen. Jag stannade kvar med enbart stenarna och våra ryggsäckar som sällskap. Efter lite vila kunde jag tänka klart och insåg misstaget vi gjort. Vi delade på oss! Uppe på Nautgardstind dessutom! Jag tyckte att K-J varit borta en ganska lång stund, jag befarade nu att han gått vilse. Jag ryggade ett tiotal meter nedåt för att se om jag kunde få en glimt av honom där uppe. Men allt jag såg var stenar och åter stenar. Jag gick tillbaka mot den plats där vi hängt av oss ryggsäckarna. Jag blickade med örnsyn över det lilla område jag såg och fick syn på en sten som rörde sig långt där uppe. Det visade sig vara K-J, back from the dead! Han hade gått i riktning mot toppen men insett att det var alltför långt för att gå själv och samtidigt låta mig vänta. Han hade ropat ett flertal gånger men jag hade inte hört något, vinden sväljer lätt ett rop här uppe. Efter att ha irrat omkring en stund fick han syn på mig då jag var på väg tillbaka till vår rendevue där vi lämpat av oss våra 90 liters ryggsäckar innehållandes mat och utrustning för en vecka. Jag var glad att se K-J igen även om bara en dryg halvtimma förflutit i ensamhet på fjället. Situationen bjöd på en munter fotosession!